Sverige ligger efter men kan nå en unik konkurrenskraft för drönarbranschen

Det är svårare, krångligare och dyrare att bedriva drönarverksamhet i Sverige än andra Europeiska länder, men vi har goda förutsättningar att komma ikapp och till och med bli en ledande nation inom Europa.

Regeringen har remitterad Transportstyrelsens rapport ”En konkurrenskraftig drönarbransch i Sverige” och vi har lämnat in våra synpunkter och förslag som kan skapa konkurrenskraft på riktigt.

Förutom att vi inte har en målsättning för drönarutveklingen eller någon myndighet med det övergripande ansvaret, så är de tre faktorer som hämmar oss mest; lagen om spridningstillstånd, att vi inte hanterat synligheten mellan bemannad och obemannad trafik och att tillståndsprocesserna är långa, oförutsägbara och därmed kostnadsdrivande.

- Sverige som innovativt land med lång tradition av flygindustri i framkant, kan bättre när det gäller förutsättningar för den här nya luftmobiliteten, säger Tina Thorsell samhällspolitisk chef på Transportföretagen.

Kravet på spridningstillstånd innebär att film och foto taget från en luftfarkost och visar geografisk information på land eller vatten inte får spridas om de inte först granskats och beviljats tillstånd av Lantmäteriet alternativt Sjöfartsverket. En process som tar veckor upp till fem månader och alltså ska omfatta alla bilder när de är tagna från drönare, flygplan, helikoptrar eller andra luftfartyg. Andra länder hanterar frågan helt annorlunda.

Resurserna hos Transportstyrelsen för hantering av tillstånd, tillsyn, regelutveckling och rättsvård motsvarar inte behovet och har bland annat lett till att ansökningsprocesser kan ta 8-12 månader. För enskilda, små startups kan det handla om miljoner kronor i nedlagd arbetstid och då är inte förlorade intäkter inräknade. På Transportstyrelsen arbetar nu tre personer med tillstånd för drönarflygning, i jämförelse med 20 personer med motsvarande arbetsuppgift i Norge.

I merparten av det luftrum som drönare kan användas gäller visuella flygregler, det vill säga ”se och undvik”. Men det är svårt att se drönare och det finns inget krav på elektronisk synlighet hos vare sig bemannad eller obemannad trafik. Norge har hanterat utmaningen genom att obemannad trafik ska deklarera färdväg i förväg och snabbt kan få godkännande i en app. Det här kan Sverige också göra för att komma ikapp konkurrensmässigt och förbättra den flygsäkerhetsrisk som flygbranschen påtalat under lång tid.

Om vi inte bara vill komma ikapp övriga europeiska länder utan också ta ledartröjan så kan vi ta steget, dit Europa är påväg men inte har förutsättningar än, och erbjuda mobiluppkoppling och satellit för positionering, navigation och kommunikation i luftrummet. Det här underlättar inte bara för obemannad luftfart, utan för alla luftrumsaktörer i hela landet.

- Elektronisk synlighet i det undre luftrummet är en utmaning i hela Europa, men få andra länder har våra unikt goda förutsättningar att införa lösningen. Infrastrukturen är redan på plats, men direktivet behöver komma från regeringen för att öppna systemet för alla användare och för att påverka EASAs kommande regelförändringar på området, säger Victoria Barrsäter, näringspolitisk expert inom Transportföretagen och branschansvarig för Svenska Drönarnätverket