Säkerhet och beredskap

Företagen inom transportnäringen är centrala för totalförsvaret. En del transportresurser krävs för att stötta Försvarsmakten och NATO-trupper vid höjd beredskap, men många av företagen behöver säkerställa att de kan fortsätta bedriva sin ordinarie verksamhet även vid höjd beredskap eller krig. Genom att krigsplacera personalen på sina ordinarie arbetsplatser bibehålls förmågan och medarbetarna kan inte tas i anspråk av någon annan. Det första steget för att krigsplacera sin personal är att analysera vilka delar av verksamheten som är samhällsviktiga och vilka resurser som krävs för att upprätthålla dem. I samråd med myndighet, som pekar ut verksamheten som samhällsviktig, kan en så kallad disponibilitetskontroll göras via Plikt- och Prövningsverkets försorg. Företaget lämnar då över en lista över medarbetare och Plikt- och Prövningsverket meddelar vilka som är disponibla, det vill säga inte redan är ianspråktagna i krigsorganisationen. Företaget kan därefter begära att disponibla medarbetare ska krigsplaceras i sina ordinarie befattningar på företaget och därmed vara indisponibla för andra funktioner i krigsorganisationen.

Förmågan att stödja företagen med krigsplaceringar av egen personal håller på att byggas upp i Sverige. Inledningsvis kan det vara svårt att få någon myndighet att peka ut verksamheten som samhällsviktig, vilket krävs för att få en disponibilitetskontroll genomförd. Transportföretagen arbetar nära berörda myndigheter i frågan, med syfte att underlätta medlemsföretagens medverkan i totalförsvaret. Texten uppdateras när en tydligare arbetsgång har blivit definierad.

Sveriges inträde i NATO har på många sätt ritat om kartan och ändrat förutsättningarna för totalförsvaret och för näringslivets medverkan i totalförsvaret. Från att primärt försvarsplanera för att möta fientliga angrepp på svensk mark och utgå från att stora delar av landet kan utgöras av en krigszon utgår planeringen idag från att Sverige i huvudsak är en transit- och försörjningszon. Genom Sverige ska materiel och personal flöda för att försörja NATO-försvar i Finland, Estland, Lettland och Litauen. På svensk mark ska förband kunna formeras, återhämta och omgruppera. Stora mängder soldater, ammunition och bränsle ska transporteras genom landet och ut till fronten. Skadade ska omhändertas och reparationer av skadat materiel ska utföras. Dessutom ska vi kunna försörja civilbefolkningen i de områden som angrips. Det går inte att överskatta transportnäringens betydelse i denna nya tid.  

NATOS kanske viktigaste uppdrag är att förebygga aggressioner genom en ständig närvaro och därigenom en avskräckande effekt på stater som önskar skada oss. Även i detta arbete är transportnäringen nödvändig för att lösa de logistiska behov som finns.

Vi bedömer att krigsliknande verksamhet kommer att behöva bedrivas långt innan någon beslutat om höjd beredskap. Det medför att alla dessa transportresurser behöver levereras utan stöd av krigets lagar, exempelvis utan möjlighet till förfogandelagstiftning (när staten pekar med hela handen och beslagtar lämplig lastbil). Vägen att lösa detta går via fredstida avtal mellan stat och företag, där staten tecknar avtal med de aktörer och för de tjänster som man bedömer nödvändiga. Arbetet med detta är i full gång och bland annat Försvarsmakten arbetar intensivt med att få fram avtal med såväl branschorganisationer som enskilda företag. Även andra myndigheter arbetar för att avtala förmåga att möta krigets krav. Transportföretagen har tät dialog med berörda aktörer och hjälper till för att få samverkan mellan stat och Näringsliv att bli så bra som möjligt. Transportsektorns företag är en central del av totalförsvaret och vill bidra till Sveriges beredskap. Med rätt förutsättningar i form av finansiering, förutsägbarhet och undanröjande av onödiga hinder utgör vi en fantastisk resurs för Sveriges försvar!

Vid en krigssituation behöver staten nyttja hela samhällets resurser för sin överlevnad. Ett exempel är civila fordon, som kan komma att tas i anspråk om kriget utbryter. Förfogandelagen (1978:262) är den lag som reglerar statens rätt att ta i anspråk egendom och tjänster för att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens behov i krig eller vid krigsfara. Lagen ger regeringen befogenhet att besluta om förfogande över egendom och tjänster, vilket kan innebära att företag inom transportnäringen kan åläggas att utföra transporter eller tillhandahålla sina resurser för statens räkning.

I fredstid ska krigets behov utredas och företagen förberedas på att deras fordon och/eller tjänster kan komma att tas i anspråk. Det kallas att göra uttag och regleras i Uttagningsförordningen (1992:391). En myndighet som identifierar behov av att genomföra uttag kallas Behovsmyndighet. Dessa behov vidarebefordras till en Uttagsmyndighet, som fattar beslut om uttag.

Uttagsmyndighet för Fartyg och Fordon är Försvarsmakten. Uttagsmyndighet för luftfartyg är Transportstyrelsen.

För företag inom transportnäringen kan förfogandelagen få olika konsekvenser. Företag kan tvingas att ställa sina fordon och sin personal till förfogande för statliga ändamål, vilket påverkar ordinarie verksamhet. Risken är att kunderna då söker sig till andra leverantörer. Ägare av egendom som tas i anspråk har rätt till ersättning, men processen kan vara komplicerad och tidskrävande. Svårt också att värdera varumärkesskada som uppstår om ordinarie uppdrag inte utförs enligt avtal. Under vissa omständigheter kan företag förbjudas att använda eller överlåta sin egendom, vilket påverkar företagets flexibilitet och affärsmöjligheter.

Transportföretagen arbetar nära såväl Försvarsmakten som Transportstyrelsen i dessa frågor. Det är avgörande att såväl avtal som uttag och förfogande planeras och utförs med hänsyn tagen till företagens förutsättningar. Från att tidigare talat mycket om att nyttja enskilda fordon bör man idag fokusera på att få företagen att utföra transporttjänster, som involverar såväl fordon, personal och infrastruktur. Detta kan bara göras genom väl utformade avtal som tar hänsyn till näringslivets behov.

Transportnäringen genomgår just nu en enorm omställning. Mängder av fordon ska bytas till nya i syfte att minska belastningen på miljön. Som exempel ska samtliga bussar i Stockholm Stad vara utbytta till eldrift senaste 2030. Ur ett beredskapsperspektiv är detta inte utan utmaningar. Den resurs som bussarna i Stockholm utgör, exempelvis vid en evakuering av staden, riskerar att bli oanvändbar om elförsörjningen slås ut. Sträckan som bussarna kan färdas innan tankning/laddning varierar också beroende på drivmedel och det kan få konsekvenser vid en krissituation.

Säkerhetsläget ställer också krav på vilka fordon och komponenter som får användas av företagen. Ryska och kinesiska komponenter är i många fall förbjudna att användas i känslig verksamhet. Om det bara finns kinesiska elfordon att tillgå uppstår en omöjlig situation för företagen. I upphandlingar ställs krav på elfordon men dessa kan inte användas utan att riskera Sveriges säkerhet. Det är viktigt att omställningen sker i samklang med övriga nödvändiga förändringar som Sverige genomgår. Transportföretagen vill både leda den gröna omställningen OCH bidra till Sveriges totalförsvar.